SMARAGDFÖRBUNDET

Under slutet av 1979 kom det ofta på tal, hur Smaragden seglade på öppet hav. Många trodde att båten skulle uppföra sig mer som en ubåt, än som den snabba segelbåt som alla kände till.

Vid diskussioner med Smaragdvarvets ägare Roland Bergström, kom det vid flera tillfällen upp, om möjligheten att segla Gotland Runt med en Smaragd.

Problemen var många, men reklamvärdet ansågs så stort, att det bestämdes efter en del snack fram och tillbaka, att försöka. Varvet skulle specialbygga en båt som uppfyllde kraven för deltagande i Gotland Runt. Bland annat självlänsande sittbrunn med förhöjd durk och extra stora självlänsar, (två tum tror jag det var) 60 cm höga mantåg, samt för och akterpulpit, dubbla sjökojer, på varje sida, så att frivakten alltid kunde ligga i lovart dessutom gasolspis med ugn och toalett.

Nåväl eftersom Emil vunnit de flesta entypsseglingarna med Smaragd (RM och liknande) utsågs “Vi”, Emil Sandberg, Lasse Carlsson och jag Ewerth Carlsson att utgöra kärnan i besättningen, för ändamålet utökad med två av Birger Wassenius gastar, Ove Bramstång och Henrik Nordhammar.

För att lära känna båt och segel, samt att förbereda inmätning och dylikt, träffades vi i Sandhamn torsdag kväll den 3 juli.

Fredagen gick åt till att gå igenom båten, skriva vaktlista och handla frukost och lunchmat. Middagarna hade Varvet ordnat, superdjupfryst! De skulle bara tinas i gasolugnen.

Lördag den 5 juli. Ytterligare mekande med detaljer, mätningsmannen dök upp för att kontrollera att säkerhetsutrustning och liknade var i ordning. Vi seglade ut på en provtur. Det mesta var bra. Emil hade synpunkter på storseglet, men nu fanns ingen tid att rätta till detta.

Söndag den 6 juli. Klockan 12.00 skulle starten gå. Vi kom iväg efter en rejäl frukost i Rolands stora Rasmus. Vinden var mycket svag och vi hade missbedömt tiden för att ta oss ut till starten, som gick i närheten av Revange grundet. Nu var goda råd dyra. Motorn en utombordare var väl inpackad under akterdäck, så ingen ville ens tänka på att packa upp den. Men Ove som alltid finner på råd, ställde sig på fördäck och liftade, och fick napp direkt. En åskådarbåt tog oss på bogsering, så vi hann fram till starten precis när tio-minuter skottet gick. Som van­ligt är, börjar man bli kissnödig alldeles innan start, så nya dasspannen åkte fram. Ove lyckades tappa den i sjön, men den fiskades snabbt upp av en vänlig motorbåt. Vi hade enhälligt beslutat att inte använda den befintliga “Potta-Portin” emedan den befarades kunna avge oangenäma dofter.

Nu närmade sig startögonblicket. I den ytterst svaga vinden gällde det att ha fart och kunna segla i fri vind.

PANG!! Där gick startskottet.

Därmed går vi över till anteckningar gjorda i loggboken.

Söndag 6 juli 1980

Vakt 12–16

Vi gjorde en hygglig babordsstart och tampades med Avance 36, Swede 38 och Swede 55:or. En Conqubin 38 försvann som ett streck. Vilken blekeskenare! Diskuterade grundligt om vi skulle gå närmare land för att hitta mera vind. Patrick Wennerström gjorde det. Vi gjorde det inte. Åt ärtsoppa, öl och macka. Ett par chokladkakor slank också ner. Fick en körare och loggade 4 knop ett slag. Gjorde ett lyckat slag en bit in mot land. Vinden skrotade igen.

Vakt 16–20

Vinden upphörde till sist att “finnas till” över huvud taget. Bleke är deprimerande. Alla andra har vind men inte vi. Skulle ha slagit in mot land trots att det inte verkade klokt. Spinnacker upp och ned i ett kör. Passade på att äta middag när klockan var sex. Konstaterade att köttet var på gränsen till dåligt. Djupfryst? Never! Ove rar alldeles för lite mat trots ärtsoppa och kyckling. Gasbildningen är dock ganska hög, vilket hörs och känns.

Vakt 20–24

Vid 21-tiden blir vi omseglade av en och annan 1-tonare, Orm af Ingarö, Amanda med Grynet, Knock on Wood med full sula på diskoteket, deras spinnacker, en superlätt, stod perfekt i den nästan obefintliga vinden, medan vår hängde som en disktrasa. Var kan Patrik Wennerström vara? Emil inför ransonering, precis som under kriget. Nästa åtgärd blir väl införande av ransoneringskort. Kurs 50 grader mot Svenska Björn, bidevind 5 knop Hurra! Nu ser man Svenska Björns fyrljus. Håller dåligt upp till den. Fantastisk vacker kväll. Hela havet är fyllt av gröna och röda lanternor (även vita), där vi smyger fram i nattmörkret.

Måndag den 7 juli

Vakt 00–04

I fin vind avlöste vi Lasse och Henrik. Seglade dikt bidevind för babordshalsar. Fick höjdare då och då så vi låg upp Svenska Björn och fick slör på slutet. Väckte Emil innan vi rundade. Vilken upplevelse! Rundade 01.40, tjockt med båtar som trängdes för att runda. Satte spinnacker och fortsatte på kurs 191 grader mot Gotland. Kokade ragu och gick till kojs.

Vakt 04–08

Underbar morgon med fin vind omkring NV. Vilket ger en god slör. Kursen 190 grader mot Gotska Sandön. Efter en timmes segling börjar vi få gång på lådan och seglar ikapp flera båtar, 6 knop stundtals. Vid sju-tiden kom dimma, men vi slapp underligt nog emellan två dimbankar. Vi stärkte oss med en hel kopp buljong och en smörgås, samt en ruta choklad till dessert. Mums! Emil vaknade vid sex-tiden och såg ovanligt pigg ut. Vid 9-tiden invigde Ewerth den räddade dasspannen med lyckat resultat.

Vakt 08–12

Enligt Ove som hade vakten hände ingenting. Tilläggas kan att vinden avtog en smula, men att vi seglade bra och passerade flera båtar. Vi börjar komma i kapp klass III och klass II båtar samt halvton “schratch”. En rockad äger rum inom vaktsystemet. Nya vaktlag, Ewerth och Henrik, Ove och Lasse. Emil latar sig som vanligt. (Han är skeppare, navigatör, taktiker samt står till förfogande.)

Vakt 12–16

Vinden mojnar mer och mer, men vi går fortfarande bra jämfört med övriga fältet. Vi seglar ikapp stora klass I båtar. 1 ransoneringens tecken beslutar vi att chokladkakorna, får disponeras efter eget gottfinnande. Vilt “slagsmål” utbryter vid fördelningsprocessen tills det upptäcks att en felräkning föreligger. Stämningen lugnar ner sig, vinden likaså. Vi kan nu sikta Gotska Sandön som en hägring. Kursen dit är 200 grader.

Vakt 16–20

Vinden vrider och blir VSV och är alltjämnt svag, Spinnacker ner och genua upp. Vi upptäcker att båtarna i lovart konstant går bättre. Därför seglar vi dikt bidevind upp genom fältet, mot Gotska. Vi tampas med en J 30 och återstiftar bekantskapen med Swede 55:orna samt med “Grynet”. Vi stärks i vår övertygelse om att vi gjorde rätt när vi lovade. Nästan stiljte. Total tillryggalagd distans 100 M. Bara 300 kvar!

Vakt 20–24

Vi seglar i huvudsak dikt bidevind. Vinden VSV. Gotska Sandön tycks aldrig närma sig något nämnvärt. Vi loggar endast 0.3–0.8 knop. Det är svårt att få genuan att stå någorlunda. Den tycks vara för tung. Vecket i storen är nu verkligen hämmande. Från en Tysk båt hörs ljuvliga trumpettoner, i alla fall trumpettoner, klinga bland spökskeppen på det spegelblanka havet.

Tisdag den 8 juli

Vakt 00–04

Vid vaktens början 2–3 knop, men vinden avtog efter hand, för att praktiskt taget helt dö ut. Står nästan stilla 0.3 knop som bäst. Emil och Ewerth seglade, Henrik somnade på fördäck. Tröstlöst gnetande i obefintliga vindpustar. Båtarna nära Gotska Sandön går bättre.

Vakt 04–08

Slarvigt!

Vakt 08–12

Frivakten fick sova till klockan 9, vilket uppskattades. Vinden kommer så smått och stabiliserar sig kring SO och ökar i styrka. Vinden ökar ytterligare och vrider något till vår fördel. Grynets framfart som ett tag såg hotande ut, avbröts och han får se sig rejält distanserad. Vi går för dikt bidevind alldeles förbi Salvorevs ljusboj och parallellt med grunden där. Fortfarande soligt, men kallt i vinden. SMHIs utlovade specialrapporter på PR-radion verkar vara fiasko. En rapport har kommit och den sade inget av värde.

Vakt 12–16

Vinden nu 5–7 m/s och vi seglar för dikt bidevind i underbar fart in mot Fårö. Väl framme där använder vi ekolodet och går långt in mot stranden, till ca 2–3 meters djup. Krabborna hukar sig. Vi fortsätter med småslag nära land. För att få fina lyft påstår Emil, men han vill egentligen bara spana efter topplessbrudar.

Till lunch var det stor fest. Hela tre korvar med bröd, per man. Klockan 14.45 rundar vi fyren på Fårö. Nu är det raka spåret mot Hoburgen. Hurra! Lasse får en grym fart på lådan och lämnar konkurrenterna bakom ryggen, 6.3 knop i 4 m/s är det ingen som orkar med. Utom halvtonnaren “Helmer Bryd” som går lika fort och högre!

Vid nitton-tiden möter vi knugen på Orm af Ingarö i slagduell med klass I båten Duva. Dom måste ha tagit sig många rejäla järn, som dom far omkring kors och tvärs.

Att vinden har kommit känns befriande. Vi närmar oss Östergarn vid tjugotvå-tiden och går långt in mot land. Det visar sig senare när vi skall runda bojen, att det inte var så bra. Längre ut har flera båtar fått mera vind och smiter före. Bland annat “Grynet i Amanda”. Dock inga scandicapbåtar, utom möjligen, hemska tanke, J 30:an. Vi rundar klockan tjugotre och trettio och får halvvind i 210 grader mot Hoburgen.

Som den uppmärksamme läsaren naturligtvis redan iakttagit, så har dagbokens vaktschema pajat ihop. I verkligheten fungerar det dock ypperligt.

Senare slänger vi upp Birgers lilla blåsa (spinnacker) och svischar förbi flera stycken båtar. Andra båtar gjorde tappra försök med spinnacker men misslyckades till vår stora förtjusning. Skillnaden heter “Burgens”. Vinden ökar och det blir plattläns. Åt en Swede 55:a är ingenting att göra men Norlin halvton seglar vi om.

Onsdag den 9 juli

Klockan 07.25 på morgonen rundade vi Hoburgen och satte kurs mot Ölands Norra grund. Det är 45 distanser dit. Dagens frukost består av spänd Kefir med musli. Kefiren har nämligen jäst och paketet ser ut som en spärrballong. Det känns som en ren transportsträcka. Bara några stora båtar seglar om oss: Vi seglar inte om någon. Vinden är Ost 8–9 m/s vilket innebär brant slör. Birgers blåsa sitter uppe och stundtals även genuan. Nytt fartrekord, 8.5 knop! När vi rundar Ölands norra, har vi en hottad halvtonnare strax framför oss, som vi ger oss den på att segla om. Det visar sig emellertid svårt, men sedan vi dragit i några snören, går vi i alla fall högre. På kvällen friskar vinden och vi får ta in först det ena och sedan även det andra revet, men behåller hårdvindsgenuan. Seglar ifrån en Norlin 34 och en Linjett 32. Kursen är 20 grader. Dom där värdelösa metrologerna pratar fortfarande om sin jädrans östanvind, som skall kom­ma, men som hittills inte kommit.

Vi gjorde en kompromiss och slog ut från land under cirka en timma. Har otur med en vind­kantring samtidigt och förlorar en del på det.

Torsdag den 10 juli

1 nattmörkret får vi känna på lite hårdare tag, än den semestersegling vi haft hittills.

En schackel till genuan gick sönder. Eländes elände. Nåväl fram och byt. Ewerth lyste med ficklampan medan Henrik satt där framme i hissen och försöker kroka i en ny schackel.

På morgonkvisten brallar det i till ca: 12–13 m/s och vi byter från hårdvindsgenua på 27 kvadratmeter till stormfock på 5, men då förlorar vi bettet och sätter istället kryssfocken. Sedan går båten helt fantastiskt. Neutral på rodret och fin i sjön.

Kusten siktas norr om Landsort vid åtta-tiden på torsdags morgon. Vi går ända inpå Utö och slår sedan norrut. Detta ger fint sjölä i några timmar och hårdvindsgenuan åkte upp, men byttes återigen mot kryssfock.

När vi närmar oss Almagrundet möter vi flera klass 1 båtar, samt några hotta halvtonnare. Vi seglar dock ifrån rubbet!

Emils stenhårda ransonering har gett till resultat att vi har massor av käk över. Lunchen serve­ras uppe i lovart, där Ove utmanar oss andra på friätning.

Rundar “Alma” 15.20 där Raven ligger med avbruten mast.

På målrakan piper det i upp till 18 m/sek i byarna, men “SMARAGDA” går fortfarande fint. Klockan 16.53 avslutas Gotland Runt efter 442 distansminuter på 100 timmar och 53 minuter. Resultatet?

Tja, en 2:a plats totalt i Scandicapklassen* var väl inte så tokigt, slagen endast av en Ravage 36.

Veckans meny

Söndag

Frukost: Förstärkt frukost i Rolands båt
Lunch: Ärtsoppa bröd choklad
Middag: Vindragarstek (något skämd)
Natt: Buljong bröd

Måndag

Natt-morgon: Ragu (något skämd).
Frukost: Mjölk musli cornflakes
Lunch: 3/5 Kyckling (något skämd)
Middag: 1 pannbiff (hade klarat sig bäst)
Natt: Nyponsoppa 3 bröd

Tisdag

Frukost: Mjölk musli cornflakes
Lunch: 3 korvar 5 bröd
Middag: Köttsoppa 3 bröd
Natt: Nyponsoppa 3 bröd

Onsdag

Frukost: Filmjölk Yoghurt musli (även Lasse)
Lunch: 3 korvar 5 bröd
Middag: Skinka på burk
Natt: Buljong 3 bröd

Torsdag

Frukost: Filmjölk Yoghurt musli (även Lasse)
Lunch: 3 korvar 5 bröd
Middag: Enrisrökt korv

Dessutom: 2 öl per man och dygn

Besättningen bestod av:

Emil Sandberg Skeppare, navigatör och ransonerare.
Lasse Carlsson Gast
Ewerth Carlsson Gast
Ove Bramstång Gast
Henrik Nordhammar Gast och “uppslagsbok” för båtar.

* Scandic var ett handikappsystem som var annorlunda än LYS

 

En betraktelse över en eskadersegling till Riga och andra hamnar runt bukten.

Redan 1989 gjorde vi en segling till Estland, den gången bara till Tallinn. Sovjet styrde fortfarande över hela Baltikum. Vid inklareringen i Pirita, den gamla Olympiahamnen från 1980, kom ryska gränssoldater ombord för koll av pass och eventuellt förbjudet gods.

Den estniska gästflaggan vi hissat beordrades vi att ta ner och istället hissa den sovjetiska. Endast två år senare, 1991, gjorde vi en ny eskadersegling till Estland till olika hamnar runt Rigabukten. Nu hade det sovjetiska trycket minskat. Det fanns en stark frihetsrörelse och bara två månader efter vår seglats förklarade sig Estland självständigt. De andra två baltiska staterna blev också fria ungefär samtidigt. 1992 gjorde vi en segling endast till Dagö, där vi under en vecka cyklade och turistade.

2002 ånyo en eskadersegling till Rigabukten, nu till nya hamnar och nya erfarenheter. 2009, efter att först avverkat polska hamnar, angjorde vi Klaipeda i Litauen och Liepaja i Lettland. 2011 deltog vi i NJK:s 150-års jubileum i Helsingfors och därefter seglade vi till estniska norra kusten, där vi besökte Vrangö, Tallinn, Nargö, Rågöarna, för nutida svenskar ganska okända öar.

Årets seglats var således den sjunde gången vi seglat i de baltiska farvattnen. De 27 år som gått sedan vår första färd till Tallinn har betytt oerhört mycket för utvecklingen i dessa länder. Våra första intryck för 27 år sedan var naturligtvis ledsamma. Allt verkade då slitet och delvis förfallet. Varuutbudet i affärer var mycket begränsat, restauranger få, hamnarna dåligt rustade, smutsiga och omoderna. Vid varje nytt besök har allt detta förändrats till det bättre. Städer har fått ansiktslyftningar och fräschör har skapats på de flesta håll. Hamnar har blivit supermoderna, fått genomgående utmärkt service. Idag kan man utan överdrift säga att baltiska hamnar i snitt har bättre, ja till och med mycket bättre standard än motsvarande svenska. Slutledning är sålunda: Våra baltiska grannländer har gjort enorma framsteg under dessa år. Låt oss hoppas att de får behålla sin frihet trots hotet från den stora fula grannen i öster.

Deltagare i eskadern

Aniara	Johan och Rose-Marie Wahlgren	Scanner 39
Espri	Carl Gustaf och Gunilla Wennerholm	Smaragd
Fragaria	Hans-Eckart Voss och Liselotte Björklund	Bavaria 30
Kalypso	Ulf Nyman och Elisabet Lingö	Jeanneau 42
Merica II	Hans-Roland och Ulrika Lindgren	Allegro 33
Quale	Henk och Tineke van den Bout	Bavaria 40

 

Fem båtar Tobismedlemmar. Den sjätte, Quale, var gäst denna sommar, holländare som har båten i Sverige och uppskattar segling i våra vatten.

Espris första etapp var från Trosa till Ankarudden den 30 juni. Den 1 juli ankom Bruno Skog, förenade sig med oss för seglingen mot Riga. Bruno var ett välkommet tillskott i vår besättning, van och skicklig Smaragdseglare som han är. Nästa dag till Lauterhorn på Fårö, 60 n/m, i frisk SV bris, ankomst vid 19.00 tiden. Här låg redan Kalypso med extra besättning, Masse Rydmark och Carina Rasmanis.

Nästa dag seglade vi till närliggande marinan i Fårösund. Kryss med revade segel i sundet. I Marinan hade samtliga båtar samlats, liggedag den 2 juli, proviantering, cykeltur, sightseeing, och på kvällen smet Bruno upp till ett Café för att åse fotboll.

Följande dag klockan 04.00 lättade vi kurs mot Ventspils, Lettland, ca 90 n/m. Med en genomsnittsfart på 5 knop skulle det ta 18 timmar, det vill säga ankomst klockan 22.00. Vi gjorde lite bättre fart, ankom kl. 20.00. Vi hade tidvis bra vind, kunde föra spinnaker, vilket alltid är roligt. Vid inseglingen i Ventspils hamn fick vi en kraftig by, och förde faktiskt detta tjusiga segel ända in.

Ventspils yachthamn har förbättrats och moderniserats sen vi var här förra gången 2002. Hela staden är städad och fräsch. Som vi senare såg också i Riga, är man i Lettland mycket mån om sina parker, vilka är exemplariskt skötta med sköna blomsterarrangemang. Ventspils (under tyska och svenska tiden hette Windau) har varit en av Sovjetunionens stora exporthamnar, framför allt av olja, är fortfarande i det fria Lettland mycket viktig. Den har gamla anor, grundades under medeltiden. Vi åt under liggedagens kväll en trevlig middag på en pittoresk restaurang, där alla borden var gamla symaskiner. En extra liggedag på grund av alltför stark vind att segla.

Sålunda, avseglade vi den 6 juli mot nästa mål, Kuressaare på Ösel. Den här dagen var det istället så lite vind att vi tvingades gå för motor under större delen av färden. 63 n/m en dryg resa på detta sätt, ankomst sent på eftermiddagen. Kuressaare är stad och är viktig centralpunkt för de estniska öarna. Nästa dag hade vi en mycket trevlig och kunnig guide, Tina Sepp, som lotsade oss runt först i den stora borgen, från början under medeltiden säte för riddarordnar, livländska och tyska, senare för biskopen som härskade på uppdrag från Riga, huvudstad för dåvarande Livland. I modern tid har borgen tjänat som fängelse. Tina visade oss runt i staden, bland annat rådhuset, som ritats av en De La Gardie. En annan sevärdhet var den stora meteorkratern en halvtimmes bussfärd från centrum. Ösel är skulle man kunna säga pendang till Gotland. Öarna är ungefär lika stora, har liknande geografi och inte minst historia. Kuressaare har bytt namn några gånger, har hetat Arensburg under den tyska och svenska tiden, Kingisepp under den sovjetiska. På kvällen åt vi middag på en av de bättre restaurangerna i stan, tillsammans med Tina, då vi tackade henne för skickligt ciceronskap.

Nästa mål var Runö, svenskön mitt i Rigabukten (eller Livländska bukten som den också kallas). Ön befolkades tidigt av svenskar, enligt källor redan på 1200-talet. Under 700 år bodde här svenskar och ättlingar till dessa. Ett medeltida samhälle, självförsörjande, som fördrevs under 2:a världskriget av de sovjetiska ockupationstrupperna.

Idag finns ett fåtal gamla svenskar här med rötter i det gamla Runö. Vi hade här turen att bli guidade av Leif Strömfelt, boende på Runö under somrarna, men hans släkt har haft gården (där Leif nu bor) sedan 1600-talet. Han berättade målande hur livet varit förr och sedan hur kriget förändrat allting. Först sovjetisk sedan tysk och på nytt sovjetisk, hur svenskbefolkningen försökt anpassa sig till de främmande soldaterna, vilket gick ganska bra i de två första skedena, men inte i den sista, då ryssarna anklagade befolkningen för medlöperi med tyskar, och därför deporterade och fördrev alla. Många flydde till Sverige. Ön blev ganska öde, blev nästan som en fästning mitt i Rigabukten. Under senare tid har ön befolkats igen, nu med ester, som tagit över många av gårdarna. Några svenskar har återfått sina hus. Vi gick in i de båda kyrkorna som står alldeles intill varandra, den gamla byggd i mitten på 1600-talet, den nya i början av 1900. Den intill liggande kyrkogården med både gamla och nya gravar. Innan vi skildes från Leif Strömfelt åt vi en utsökt, i sin enkelhet, lunch, alldeles intill en öppen plats där det råkade vara Runö marknad den dagen.

Från Runö fortsatte vi den 10 juli till Riga, 55 n/m, i en V bris, ganska mycket spinnakergång. Inseglingen till Yachthamnen på floden Daugava är lång, en jättehamn kantad hela vägen av kajer med stora kranar. Som vanligt i baltiska hamnar stod hamnkapten på bryggan och tog emot. Riga är en mycket vacker stad med gamla anor, grundades på 1200-talet, var under medeltiden mäktig och befäst, omsluten av en två kilometer lång, över tio meter hög, tre meter tjock ringformad försvarsmur med 29 torn. Av detta återstår idag endast den yngsta av försvarsmurens portar, den så kallade Svenskporten, som uppfördes 1668. 1621 anföll Gustav II Adolf Riga. Lettland blev införlivat i det svenska riket 1660 och förblev det fram till freden i Nystad 1721 då det avträddes till Ryssland.

Att märka är att under den tid som skildras Lettland bestod av Livland och Kurland och del av nuvarande Estland. Gränser har flyttats hit och dit som följd av krig och konflikter. Intressant att Riga var den största och mest betydande staden i det svenska riket under denna period.

Riga är vackert

Om Stockholm säger man ibland Nordens Venedig; om Riga kanske man säger Nordens Paris. Den centrala staden är helt restaurerad. Mängder av vackra byggnader tjusar ögat. Enligt vad sagts skedde under 1800-talet en kraftig byggnads-boom. Skickliga internationella arkitekter fylkades hit. Tsardömet ville uppenbarligen visa hur rik och kulturell staden var. En stor välmående judisk befolkning byggde i sin stadsdel magnifika Jugendhus, som idag är turistattraktion. Kulturen frodas fortfarande bland annat i musiklivet. Riga har en vacker operabyggnad. Wagner bodde i Riga och under den tiden komponerade han sin opera “Den flygande Holländaren” inspirerad av en besvärlig sjöresa han gjort från Riga till England. Skickliga sångare kommer fram regelbundet och uppträder både lokalt och på internationella scener. Vidsträckta parkanläggningar, välskötta med mycket blommor imponerar. När man åker ut i de perifera delarna av staden möts man fortfarande av förfall, mycket av det som byggts under sovjettiden.

Vår mycket uppskattade besättningsman Bruno avmönstrade här och tog färjan till Stockholm. Han avlöstes av vår svåger och delägare Peder Melin som hade kommit med flyg från Sverige.

Vi hade nu nått en punkt i vår flykt då vi på Espri kände att vi ville ta en mer direkt hemsegling än den som planerats. Vår Peder (Peppe) hade ett trängande engagemang hemma på Blidö. Vi bestämde därför att segla tillbaka till Runö, medan eskadern, minus oss, fortsatte till Kuivizi, 49 n/m, norrut. Espris färd mot Runö genomfördes också efter först stiltje och senare en kraftig V motvind. I såväl Kuivizi som Runö blev vi fördröjda på grund av alltför hårda vindar. Peppe fick eld i baken, bråttom hem, tog färja till Pärnu och senare flyg till Sverige. Då valde Espri att förena sig ånyo med flocken, vilket skedde på Kinö, också före detta svenskö. Flocken hade anlänt en dag före oss, den 17, hade hunnit bese ön, bland annat beundrat kvinnor som fortfarande idag går klädda i folkdräkter till vardags.

På Espri hade vi under tiden funnit en annan kompetent besättningsmedlem, Ulla Jakobsson, som seglat med oss på Espri på en liknande rutt för 14 år sedan. I nästa hamn, Kuivasto på Moon, 36 n/m norrut från Kinö, anlände Ulla full av entusiasm. Vi var nu åter tre på Espri.

Nästa dag skulle vi vidare till Kärdla, Dagö (Kärdal under den svenska tiden), 42 n/m. Utsikterna var att det skulle vara nästan stiltje under förmiddagen, men att senare en kraftig N vind skulle komma. Eskadern startade därför tidigt, 04.00, för motor och flera fortsatte hela vägen till Kärdla för motor. Vi, emellertid, går väldigt dåligt för motor i stark motvind.

Därför valde vi att segla hela vägen (då vinden kom) i en härlig kryss, ankomst 17.30. Kärdlas hamn är helt restaurerad efter den förstörelse den lidit under kriget, vilket var roligt och tillfredsställande att konstatera. Man har satsat EU pengar och skapat en tjusig hamn. Kärdla är trädgårdsstaden, intagande skön och fräsch. Johan hade engagerat en mycket kunnig guide för en rundtur i buss på Dagö, besök på slottet Storhof nu restaurerat, lunch i Orjaku på sydspetsen, besök och uppklättring i den stora fyren Köpo, Östersjöns äldsta fyr, vidare på delvis krokiga vägar från sovjettiden. Dagö hade förr en ganska stor svensk folkgrupp. Under 1700-talet, då Katarina den Stora regerade i Ryssland och Dagö ingick i riket, kom svenskarna där i konflikt med länsherren, förvisades därför av Katarina till Ukraina, 1000 av vilka 500 kom fram. Idag i det som vi kallar gammelsvenskby finns ett 100-tal svensktalande ännu.

I Kärdla hade vi den 18 avslutningsmiddag på restaurangen i hamnen. Vi tackade vår Långtobis Ulf och Elisabet för utmärkt genomförd flykt, med utmärkt beröm godkänd. Vi hade haft fina seglingar, intressanta hamnbesök med många kulturella inslag, trevlig samvaro vid den traditionella drinken kl 18.00 varje dag, utflykter och restaurangbesök. Alla deltagare mycket tacksamma och nöjda, och entusiastiska.

Från Kärdla hemsegling mot Sverige. Espri gick till Sandhamn, vilket tog 24 timmar. De flesta andra gick via Finlands skärgård till Sverige. Alla är nu tillbaks i sina hemmahamnar.

Trosa den 21 augusti 2016

Carl Gustaf och Gunilla Wennerholm