SM Sandhamn året är kanske 1981 eller 1982
Jag reser mig upp under den högtidliga regattamiddagen och utbrister:
Seglarvänner
Mina damer och herrar, får jag presentera mr Can Cunec
Jubel vid Smaragdbordet.
Can Gunec, en legend inom Smaragdforbundet, har kryssat vidare.
Jag träffade Can första gången på Klassmästerskapen 1979 på Brocken, jag var där med en styrendoftande nybyggd Oriole. Can kom från Göteborg med Maskros SWE 6 som han varit i Göteborg och hämtat av Emil Sandberg.
Då 1979 var Maskros inte med och seglade men Can var där för att se och lära.
Efter det så var han med i toppen på alla KM och SM under den tiden han seglade Maskros. Jag tror att Can är den som kommit tvåa i flest mästerskap. Emil rådde han aldrig på precis som jag aldrig rådde på Can i något SM. Jag minns framför allt det klassiska SM seglingarna i Smögen. Emil vann, Can var tvåa, själv var fyra. 54 båtar på startlinjen.
Can var en mästare på att lirka fram Smaragden i alla typer av vindar.
Jag vet ingen med samma känsla som Can. Han hittade mista lilla vindskift och hade också en otrolig känsla för att få fart i båten.
”Lite till i fockelocken” var ett av hans uttryck, som jag märker att även jag använder.
Men det var inte bara Smaragdsegling vi hade ihop. Under ett antal år var jag gast på
R 8:an Iskarin som ägdes av Per Wermelin. När Per inte kunde styra så fick jag ta rodret.
Can kom med i gänget tillsammans vann vi en mängd regattor. Can trimmade om riggen och Iskarin var överlägset den snabbaste R 8:an efter det. Nu finns hon i USA.
Jag minns särskilt VM i Norge, vi kom tvåa efter en nybyggd 8:a från USA med delat lateralplan. Can var med och vi rökte cigarr med Norske kungen på det kungliga skeppet.
Vi seglade till Västkusten via Göta kanal tillsammans ett antal gånger. Det finns många timmar och många frågor vi löst i ruffen på både Maskros och Oriole. Det finns många goa skratt och många djupa tankar som studsat mellan skrovsidorna. Våra barn såg vi födas och växa upp.
Can förlorade sin son Sebastian för ett antal år sedan, det kom han aldrig över och även vi gled något ifrån varandra. Men för mig kommer han alltid vara den ”förskräckliga Turken” och en av mina bästa vänner.
Can hade ett stort hjärta, han är en av de mest begåvade människor jag träffat.
Han trodde alla om gott och var fylld av empati, etik och moral.
I fredags 27 juni 2011 fick Can en blödning i magen och lämnade oss.
”Jag saknar dig Turken”.
Lars G
ORIOLE